Jag har alltid tyckt att Kajsa Mattas Teresa ser ut som en simhoppare. En slank gestalt som just ska kasta sig ut i Fyrisån, med kroppen sträckt i den där koncentrerade blandningen av tvekan och beslutsamhet som föregår ett riktigt bra hopp. Det visar sig att jag inte varit helt fel ute. Mattas har själv beskrivit skulpturen som en gestaltning av modet att våga sig ut på djupt vatten. Modellen var konstnärens egen dotter, och Teresa är på så vis både en personlig avbildning och en symbol för att våga ta språnget ut i det okända. Namnet syftar samtidigt på den heliga Teresa av Ávila (1515–1582), den spanska nunnan och mystikern som trots motstånd följde sin religiösa övertygelse och grundade sjutton kloster. Hennes liv handlade om mod, uthållighet och viljan att gå sin egen väg. Det ger skulpturen ett djup som inte genast är uppenbart när man passerar den vid Fyrisån. Jag tycker om den där dubbelheten. Först ser man en människa som tycks stå i begrepp att dyka. Sedan kommer berättelsen om den religiösa övertygelsen, modet och språnget ut på okänt vatten. Kanske är det just därför simhopparbilden fungerar så bra. Att våga tro på något och att våga kasta sig ut är trots allt inte så olika saker. En vacker och lågmäld skulptur som påminner oss om att de viktigaste sprången i livet sällan kommer med någon garanti för en mjuk landning. Speciellt inte om man av oklar anledning skulle få för sig att dyka ned i Fyrisån.
Rapportera
