Slå Följe är ett sådant konstverk som man gärna vill tycka om. Det har färg. Det står där. Det försöker uppenbarligen säga något vänligt till människan, och särskilt till det lilla barnet som hamnat på sjukhus och behöver något annat att fästa blicken vid än vita väggar, provsvar och vuxna med bekymrade pannor. Konstnären har tänkt på det bekanta och trygga: gosedjur, huvudfotingar och päls. En vacker tanke. Man anar omsorgen bakom verket, och det skall inte förringas. Men konsten, denna otacksamma disciplin, har nu en gång den olyckliga egenskapen att slutresultatet inte nödvändigtvis rättar sig efter avsikten. Ty för mig framstår Slå Följe främst som ett antal förvridna Romanescokålhuvuden, uppträdda på tripoder och därefter utsläppta i landskapet för att där söka sina förlorade själar. De är färggranna, ja. De är omöjliga att helt ignorera, ja. Men trygghet? Gosedjur? Päls? Jag ser snarare en mindre lyckad invasion från grönsaksriket som inspirerats av klassikern Världarnas krig av H.G. Wells. Det är emellertid kanske orättvist. Förvridningen har något barnsligt över sig. Barn ser ju inte världen såsom vi vuxna gör efter att samhället hunnit lägga sina raka linjer över allting. Ett barn kan mycket väl se ett romanescohuvud som ett monster, ett gosedjur som en människa och en plastpåse som en varelse från månen. Där ligger möjligen verkets verkliga styrka. Det är nämligen tillräckligt besynnerligt för att kunna bli något annat än vad det är. Och kanske är det just detta som ett sjukhusbarn behöver. Inte nödvändigtvis vackra saker, utan saker som tillåter fantasin att flytta sig en aning åt sidan. Här finns färgen, formen och den vänliga absurditeten. Så jag får väl sammanfattningsvis erkänna att Slå Följe trots allt gör sitt arbete. Det skänker färg åt landskapet och kanske också ett litet avbrott från den grå verkligheten. Men när jag betraktar dessa märkliga skapelser kan jag inte frigöra mig från känslan av att någon har gått ut i kökslandet, funnit några särskilt upprörda Romanescokålhuvuden, spetsat dem på stativ och sagt: "Se där. Det här blir konst" Och märkvärdigt nog blev det också konst.
Rapportera
