Här har konstnären gjort något på ytan tämligen oskyldigt: en människa ligger i en avslappnad position, och andra människor uppmanas att slå sig ned på denne. En praktisk möbel, således. Men konsten börjar där möbleringen upphör. Det är svårt att inte fråga sig vad som egentligen sker när en människa förvandlas till sittunderlag. Vi är vana vid att sitta på stolar, bänkar och soffor. Här erbjuds i stället en kropp. Den mänskliga gestalten har reducerats till funktion, samtidigt som den som sätter sig ovanpå får inta en position av behaglig överordning. Man skulle kunna kalla det bekvämt. Man skulle också kunna kalla det en ganska elegant bild av våra omedvetna drifter. Det finns något lätt förtäckt erotiskt i hela arrangemanget, inte därför att skulpturen nödvändigtvis är erotisk, utan därför att den leker med kropp, närhet, underkastelse och beröring samtidigt som allt presenteras som vardaglig sittkomfort. Konstnären låter oss alltså göra något med en mänsklig gestalt som vi normalt endast gör med möbler. Och kanske är det just detta som gör verket intressant. Vi sätter oss ner för att vila — men varför känns det samtidigt som om vi intar en social och psykologisk position? Freud hade sannolikt inte nöjt sig med att konstatera att skulpturen är bekväm. Han hade frågat varför vi finner det så tillfredsställande att bokstavligen använda en människa som möbel. Själv nöjer jag mig med en enklare slutsats: Det är en bra sittplats. Men det omedvetna sitter nog redan där.
Rapportera
