Det finns statyer som pryder ett torg, och det finns statyer som blir en del av människors levnad. Sångarprinsen framför Carolina Rediviva hör till de senare. Carl Eldhs bronsgestalt, avtäckt den 17 september 1927, står där med sin luta, orubblig medan generationer av studenter kommer och går som årstidernas löv. Hur många gånger passerade man honom inte? På väg till biblioteket med föresatser stora som avhandlingar, och därifrån med trötta ögon, tunga böcker och den obehagliga misstanken att tentan nog inte skulle besegras denna gång heller. Han stod kvar. Tyst. Nästan överlägset lugn. Det är något märkvärdigt med denna figur. Prins Gustaf – Sångarprinsen – predikar inte bildning; han bara finns mitt ibland den. Framför Carolinas väldiga fasad blir han en påminnelse om att universitetet inte endast är examina, betyg och lärda gräl, utan också sång, skönhet och den gamla, nästan bortglömda tanken att kunskap har ett värde i sig. Först när studietiden var förbi förstod man att prinsen hade varit en trognare studiekamrat än många kurskamrater. Han begärde ingenting, sade ingenting, men hälsade en med samma lugna värdighet varje gång man gick förbi. En staty som vuxit samman med Uppsala självt. Inte högljudd, inte monumental – bara självklar. Och just därför omistlig.
Rapportera
