Det finns statyer man passerar. Och så finns det statyer som får en att stanna upp en stund och fundera på hur mycket historia en människa egentligen kan bära i ett ansikte. Gustav Vasa på Uppsala slotts borggård hör till de senare. Här står han i brons på den plats där han själv lät börja uppföra slottet 1549. Det är en sådan där historisk sammanträffning som nästan blir för bra för att vara sann. Man står alltså på samma borggård där Gustav Vasa en gång hade sina planer och maktambitioner, och framför sig har man honom själv – eller åtminstone Fogelbergs föreställning om honom. Jag tycker mycket om den här bysten. Den har inte den där lite för putsade känslan som historiska kungaporträtt ibland får. Gustav Vasa ser snarare ut som en person man skulle kunna möta på borggården och helst inte råka säga något dumt till. Det finns en strävhet i ansiktet, en koncentration och en självklar auktoritet. Man förstår på något vis varför just denne man blev Gustav Vasa. Det fascinerar mig också att Fogelberg gjorde bysten 1827, långt borta i Rom. Där satt en svensk konstnär i den stora europeiska konstvärlden och formade bilden av en kung som levt nästan trehundra år tidigare. Sedan återvände verket till Sverige och hamnade till slut här, på den plats där historien själv utspelade sig. Fogelberg skulle senare bli mest känd för sina Oden, Tor och Balder. Men jag tycker nästan att det är något särskilt med detta tidigare arbete. Här finns ingen mytologisk gud som behöver upphöjas. Bara en människa – om än en ovanligt historiskt betydelsefull sådan. Och kanske är det just därför jag gärna stannar till här. Gustav Vasa står där och ser ut över borggården, ganska nöjd med att fortfarande få sista ordet. Det är trots allt en kung som överlevt både århundradena och historieskrivarna. Man bara önskar att det fanns bättre infoskyltar på platsen för den som vill förkovra sig.
Rapportera
