Tre nyanser av granit. Några prydligt lagda gatstenar i en refug. Man passerar, kastar möjligen en blick och fortsätter sin färd, lyckligt ovetande om att man just bevittnat ett konstverk med europeisk migrationspolitisk sprängkraft. "Gatstenar, Warszawa" är ett verk som tycks ha lagt hela sin estetiska ambition i att inte märkas. Originalstenarna ligger framför Frontex huvudkontor i Warszawa, denna europeiska myndighet vars officiella namn – Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser – är så omfattande att det nästan kräver en egen refug för att vila på. Här har konstnären alltså låtit gatstenarna flytta till Uppsala, där de återfinns på en refug. Enligt den förklarande texten skall detta ge verket ytterligare en dimension genom ordet refugium, tillflyktsort, och dess språkliga släktskap med engelskans refugee. En vacker tanke. Men graniten tiger. Man kan stå där och begrunda Europas gränser, flyktens villkor och den mänskliga tragedi som ryms mellan Warszawa och Uppsala. Eller så kan man, vilket ligger närmare till hands, konstatera att det ser ut som en helt vanlig refug. En bit vägrelaterad infrastruktur som inte egentligen sticker ut från hur det brukar se ut på refuger utan konstnärer inblandade. Det är kanske verkets egentliga prestation: att förvandla laddad politisk symbolik till alldaglig gatubeläggning och sedan hoppas att en liten skylt skall återupprätta konstens förlorade värdighet. Goda intentioner är dock ingen garanti för estetiskt värde. Ibland är en gatsten helt enkelt en gatsten. Och ibland är den tydligen konst. Konstigt.
Rapportera
