Finsmakaren är en liten staty, och dess motiv är vid första anblicken av den mest okomplicerade sorten: en damsko. En prydlig liten bronsbeklädnad för foten, sådan som en gång kunde antyda både elegans, bildning och att innehavaren hade ärenden som inte borde uträttas i träskor. Men så kommer detaljerna... Ur skon skjuter två märkliga spröt, som om själva verkligheten fått nog av att vara en sko och börjat växa ut från klacken och tårna. Man står där och betraktar den och frågar sig: vad är det egentligen som har hänt? Har konstnären velat avbilda en sko som smälter? Är spröten avsiktliga, eller är de rester från gjutningen som av någon outgrundlig anledning fått leva vidare? Eller har vi rentav framför oss en konstnärlig katastrof som genom den offentliga konstens sedvanliga förmåga att omvandla misstag till intention förklarats färdig? Titeln Finsmakaren gör inte saken lättare. Ty kanske är det själva berättelsen. Kanske började konstnären med den eleganta damskon, denna symbol för den goda smaken, för att sedan upptäcka att smaken förändras. Först var skon vacker. Sedan kom tvivlet. Därefter de två spröten. Och till sist lämnade konstnären verket därhän för att söka något finare. Det skulle i så fall vara ett verk om smakens flyktighet. Eller om konstnärens tålamod. Eller om gjuteriets bristande kvalitetskontroll. Det är naturligtvis här betraktaren förväntas göra sitt arbete. Den moderna konsten är generös på det sättet: konstnären behöver inte längre tala om vad som hänt, eftersom betraktaren kan få äran att hitta på det själv. Och nog finns det något tilltalande i denna lilla sko. Den har en värdighet som trotsar sina två biologiskt högst tveksamma utskott. Den står där som ett övergivet fragment av en finare värld, en värld där elegans fortfarande var möjlig och där en damsko kunde vara just en damsko utan att plötsligt utveckla tentakler. Kanske är det därför Finsmakaren trots allt fungerar. Inte för att den förklarar något, utan för att den väcker den obehagliga misstanken att även konsten själv kan ha fått smak för något finare och därför lämnat sitt första försök halvfärdigt. En sko som smälter. En gjutning som spårat ur. Eller helt enkelt en konstnär som fick nog. I vilket fall som helst: smaken är uppenbarligen en flyktig sak. Det enda som tycks bestå är bronset och våra försök att förstå varför spröten sitter där.
Rapportera
