Ett konstgjort oår Det var inte torkan som kom. Inte svälten som smög sig på från jorden. Det var inte skörden som slog fel. Det var ett beslut. Ett oår, skapat i mötesrum. Med diagram, med budgetposter, med tystnad. Barnen åt mindre, inte för att marken gav mindre, utan för att någon räknade annorlunda. Frukten fanns. Brödet fanns. Men nycklarna till förråden var långt borta. Bakom lösenord, bakom hierarkier, bakom resor till Anapa. Hagvidson sa: "Barnen slösar. Därför får de så lite." Men vi såg hur resten slösades bort. Av dem som reste. Av dem som åt först. Av dem som log från balkongen. De sa: "Vi gör vårt bästa." Men vi såg deras bästa – det låg på tallrikar i hotellmatsalar, det flög över gränser i first class. Och här hemma? Kön ringlade. Tallrikar ekade. Barnen väntade. Detta oår var inte naturens misstag. Det var människans konstruktion. Ett år av brist, mitt i överflöd. Ett år av hunger, mitt i statistik. Vi skriver detta för att minnas. För att se. För att säga: Vi vet vad ett verkligt oår är. Och vi vet när det är konstgjort.
Rapportera
