Omdömen om Capio Palliativ slutenvård Sollentuna (SPSV)

Klara Linge

BBBBBBBBBB22 februari 20262 omdömen

Vår pappa/morfar vårdades på palliativ avdelning 82. All personal var fantastisk, medkännande och kunniga. Vi kände oss trygga med att han var i goda händer. Stort tack❤️

Sylwia Nigell

BBBBBBBBBB17 februari 20268 omdömen

Snälla, trevliga, hjälpsamma människor som jobbar där. Tack att ni hjälpte oss ❤️

Salomeh Adham

BBBBBBBBBB11 augusti 20252 omdömen

Avdelning 82 är extremt snälla och hjälpsamma. Alla är väldigt skickliga, man får svar på alla frågor och det är väldigt rent och välkomnande miljö här. Vi var på palliativ vård i Solna, gamla Karolinska, och det var HELT annorlunda. Personal i privat kläder, fryst mat man fick gå och välja för att värma, väldigt deprimerande ställe. Det är STOR skillnad här och det känns tryggt! Tack till alla här för att ni är så tålmodiga och snälla.

Maria Sävström Malm

BBBBBBBBBB21 april 20254 omdömen

Ett varmt och innerligt tack till personalen på avdelning 82. De veckor min mamma vårdades hos er var förmodligen de tuffaste i mitt liv, men tack vare er omsorg och omtanke - om mamma, om mig (som var där nästan hela tiden), om mina barn när de kom för att ta ett sista farväl - kommer jag att minnas dem med värme. In i det sista uttryckte mamma hur nöjd hon var med allt på Sollentuna sjukhus. Den fina utsikten och den vällagade maten var ett stort plus. Men det var de vänliga, inkännande, professionella sköterskorna och läkarna som skapade lugn och trygghet - och som verkligen gjorde skillnad. Jag är så tacksam att mamma fick sin sista tid hos just er.

Sofia S

BBBBBBBBBB9 december 20246 omdömen

Jag skriver denna text som en uppmaning till alla anhöriga: besök era nära och kära som befinner sig på palliativ vård så ofta ni kan. Låt mig förklara varför. En sjuksköterska kom inte när vi larmade, trots att undersköterskan hade meddelat henne att mamma behöver henne. Hennes kollega kom efter 30 min. En annan sjuksköterska, som var pensionär och som hoppade in lite då och då, jobbade en kväll och hade inte läst mammas journal. Hon kom in med en tablett som tidigare inte hade varit till någon hjälp för smärtlindring, istället för att hämta sprutan som hade ordinerats av läkaren. Dessutom ville hon sticka mamma i magen igen trots att mamma redan hade en nål/infart i armen för att slippa bli stucken om och om igen med tanke på att hon var stickrädd. Ännu en sjuksköterska tog inte initiativ att sätta in en kated, trots att jag hade berättat att mamma hade druckit vatten men hade inte kissat under 6h vid det stadiet. Kl var då 16:00. Till slut krävde min syster att sköterskan satte in kateden kl 02:00 på natten. Inom 5 min fylldes hela påsen. Den sista natten mamma levde sov min bror i hennes rum. Efter att ha sovit i två timmar vaknade han och upptäckte att mammas kudde var genomvåt av saliv och slem från hennes lungcancer. Ingen vårdpersonal hade besökt henne eller torkat hennes mun. Mamma var medvetslös. Hade han inte varit med henne skulle hon fortsätta på samma sätt hela natten. Jag vet inte om det beror på att sjuksköterskorna har alldeles för hög arbetsbelastning och hinner inte med, eller om de inte tar del av den information som finns i patientens journal och improviserar sig fram. Kanske tänker de att personen är äldre och kommer att gå bort i alla fall. Varför ska vi anstränga oss? Mammas läkare E******* var väldigt fin när vi pratades vid i telefon. Men under nästa tillfälle ville hon skicka hem mamma, trots att mamma hade lunginfektion och fruktansvärda smärtor i ryggen. Läkaren sa att hon hade fått fragment av information från mig och mina syskon om vare sig mamma skulle åka hem eller stanna, trots att vi alla var överens om att mamma ska stanna på palliativ vård och få den hjälp hon behöver. Detta hade uttryckts 3 gånger vid det stadiet. Under vårt samtal fanns inte en späck empati från läkarens sida, någon som ändå har varit i yrket ett tag och har sett mycket. Det är visserligen mycket enklare att vara apatisk när det inte är din egen kropp, eller din närmaste person, som håller på att tyna bort. Jag vill också tacka en av våra sjuksköterskor (M*****) för hennes empati och underbara arbetsmoral. Mamma mådde jättedåligt och M***** kom direkt, tog kontakt med läkaren och kom fram till att mamma hade fått infektion i lungorna. Sedan gjorde hon allt hon kunde för att lindra infektionen. S******, som inte var vår sjuksköterska, tog initiativet att prata med mig med så mycket godhet och omtanke när hon såg att jag led. N*** var också underbar och verkligen visade omtanke och vänlighet till min mamma. Många av våra sjuksköterskor var otroligt fina människor och jag och min familj är otroligt tacksamma för dem. Men slutsatsen är densamma: hälsa på era anhöriga ofta och var delaktiga så att de ni älskar får den hjälp de behöver.

LimpanLokal guide

BBBBBBBBBB8 juli 202414 omdömen

Fin personal som såg till att både vår mor och vi anhöriga kändes välkomna när vi kom Mycket fin vårdnad och omsorg av vår mor som tyvärr somnade in nyligen. Vår mor fick den bästa, finaste vårdnad och omsorg ända in i livets slutskede. Även vi anhöriga fick en fin avslutning av vår mor och stort stöd av er. Speciellt stort tack till sköterskan Carolyn som gjorde allt för oss o vår mamma! Tack till all personal på avdelning 82.

Ola Brehm

BBBBBBBBBB14 januari 20246 omdömen

Den fantastiska mänsklighet och värme som personalen på avd 82 gav oss anhöriga och kära svärmor under hennes sista tid har varit ovärderlig!

Siri Brehm

BBBBBBBBBB14 januari 20249 omdömen

Fantastisk personal, kompetent och oerhört empatisk. Värme och välvilja visas både mot patient och anhöriga. Vi är oändligt tacksamma.

Björn AndreassenLokal guide

BBBBBBBBBB14 januari 2024211 omdömen

Min mor somnade in här. Vi fick ett jättefint avslut och personalen var fantastiska. Allt sköttes så bra det bara gick. Tack för allt!

Akiko Iryo

BBBBBBBBBB22 maj 2023

Skulle inte rekommendera till någon som är i slutskedet av livet. Man behöver värme, lyhördhet och mjukt bemötande. Patienter ska inte uppleva att de är i vägen för personal och inte våga kalla på dem. Speciellt inte i slutskedet i livet!