Den står där, bankomaten, som en gammal vän man aldrig riktigt tackar men ändå alltid återvänder till. En maskin av metall och tålamod, här i ur och skur, när regnet slår snett över torget och vinden drar genom fickorna efter något som inte finns där än. Sedlarna kommer ut med en liten suck, som om de vet mer om världen än de visar. De doftar av fickvärme, av avgörna inköp, av sena hyror och tidiga löften. Man håller dem i handen och känner deras lätta motstånd — tunna papper med tung betydelse. Ekonomi är ett märkligt djur: osynligt, men ändå så närvarande att man nästan hör det andas när kontot sjunker för snabbt. Bankomaten säger ingenting, förstås. Den bara ger. Och ibland vägrar den, när man varit för frikostig med livet. Då står man där ett ögonblick längre än man borde, och ser sin spegelbild i den mörka skärmen — lite trött, lite hoppfull, alltid redo att försöka igen. En pålitlig bankomat, ja. En som ser oss komma och gå, rikare och fattigare, men alltid lika mänskliga.
Rapportera
