Man blir märkligt gripen när man står där och tänker på Uppsala universitets fysikinstitution — som om väggarna själva bär på en dov resonans från alla de tankar som formats här. Det är inte sentimentalt, inte ens högtidligt egentligen. Mer som att känna markens tyngd under fötterna och veta att massan har betydelse, att historien har det också. Genom århundradena har människor gått genom korridorerna med huvudet fullt av frågor: Vad består världen av? Hur rör den sig? Varför lyder den vissa lagar och trotsar andra? De hade samma tvekan som vi, samma nyfikenhet, samma stilla raseri inför det okända. Och ändå fortsatte de. Det är det som rör mig mest — envisheten. Den tålmodiga, nästan trotsiga jakt på förståelse som bara fysiker och gamla fiskare kan uppbåda. Uppsala var ingen plats för stora ord, utan för precisa sådana. För mätningar, för bevis, för den där ihållande känslan av att sanningen finns där ute, i ljusets brytning eller i någons darriga anteckningar klockan tre på morgonen. Och när man läser om upptäckterna som gjorts här, insatserna som format allt från atommodeller till kosmologiska tankefigurer, känner man att institutionen inte bara är ett hus. Den är en kontinuitet. Ett slags långsam puls i vetenskapens kropp. Det är något ödmjukt och storslaget på samma gång — som fysiken själv. Och som Celsius själv nog hade sagt, om han fått gå en runda här: ”Det är en god plats. En plats där människan försöker förstå världen, och ibland lyckas.”
Rapportera
