Känner mig så fruktansvärt uppgiven & besviken. På att åter igen ha fått nitlotten att behöva nekas adekvat vård när man har en kvinnosjukdom. Har haft en jättefin vårdplan här som plötsligt helt utan min vetskap drogs in, vilket försatte mig i fruktansvärda utsättningssymptom. Jag känner 3 (män) som båda går här med diverse kronisk värk och får betydligt bättre och mer human syn på att lindra deras värk. De ska trots allt ”ha ett drägligt liv”. Medans min försvann, under min semester som nu är förstörd. Jag är så förbannat trött på att höra ”du har hela livet på dig och ska inte stå på för starka mediciner”. Jag är fan 35 år, en googling bort visar kopplingen mellan vad stark, kronisk fysisk smärta kan göra med en människa och dennes s.k liv. Tack Tranehälsan för att ni visade mig att det var för bra för att vara sant, att få hjälp med okej livskvalitet. Och jag ÖNSKAR att jag vore en av de männen ni hellre ser ska ha en normal livskvalitet. Och även om det inte hänt än så tar jag mycket hellre riskerna för ett eventuellt beroende (för det går att behandla) till skillnad för vad smärta på denhär nivån kan göra med en människa. Min sjukdom är trots allt obotlig, och ni anser att detta kommer göra att jag kommer leva ett bättre liv? jag har gjort ALLT för att vara öppen för förslag med lösningar och alternativ. Jag har mängder med alternativ medicin som gör viss skillnad. Men inget hjälper som det ni just valde att bara ta bort helt, vilket man inte ens ska. Hur kan man ens som människa/läkare stycka att detta känns rätt? Läs på om Socialstyrelsens riktlinjer för vård av Endometrios tills nästa gång ni får samma typ av totalt nedbrutna tjej som jag just nu är. Verkligen, tack.
Rapportera
