Stockholms centrum för ätstörningar i Stockholm har betyget 3,2 av 5 från 27 omdömen på Google, där snittet är 2,6.
Omdömen
Omdömena hämtas från källan som står vid varje omdöme. De som är skrivna på Betyga publiceras först när adressen de skrevs från har bekräftats och omdömet har lästs igenom. Vi kontrollerar inte att den som skrivit har varit kund.
Svetlana Dostojevskij
BBBBBBBBBB7 oktober 20263 omdömen
För ett år sedan var jag var på väg till ett liv i permobil och värre hälsoproblem på grund av min hetsätningsstörning. Skuldsatt upp över öronen på grund av samma sjukdom. Jag hade inget liv, sjukdomen VAR mitt liv. Jag hade provat absolut allt, tolvstegsprogram och andra diverse scharlataner men inget hjälpte. Jag var så desperat efter frihet från denna demon. Till slut fanns det bara ett alternativ kvar. Så då kom jag in på Dagvården på plan 2... och jag kommer aldrig någonsin glömma er. Det har varit jobbigt, svårt, ja, i stunder rent ut sagt outhärdligt - och det var så värt det. Jag har fått mitt liv tillbaka, och jag har fått alla verktyg för att ta tillbaka de delarna sjukdomen har stulit från mig i alla år. Och tack vare er så kan jag det. Jag älskar er. Ni har räddat livet på mig. Jag trodde det var hopplöst och ni motbevisade det. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är. Jag älskar er så mycket att jag gråter glädjetårar över känslan av frihet. NI ÄR BÄST! Gulligaste snällaste personalen i kassan/receptionen. Behandlare O, behandlare K, behandlare J, psykolog J, psykolog M, läkare G, psykolog M och läkare B. Jag hoppas inte att jag glömt någon så jag säger all personal på Dagvården plan 2 för säkerhets skull så ingen ska känna sig exkluderad ❤️ Jag är er evigt tacksamma. För allt. I owe you. ❤️🙏
Traumabakgrund var inget de kunde eller frågade efter trots att jag i retrospektiv har lärt mig att obehandlad trauma var orsaken till mitt mående. Efter ketaminassisterad terapi och neurofeedback på Wonsa avtog ätstörningen, tack vare ett numera reglerat normalfungerande nervsystem - med återvunnen förmåga att uppleva lugn och trygghet. Med obehandlade trauman kopplad till anknytningsstil räcker tidsbegränsad KBT och gruppbehandling inte till läkning - vilka SCÄ domineras av. Ätstörningsvården är långtifrån tillräckligt bra och jag önskar att alla som lider av offentlig vård kan finna privat vård i framkant ur aktuell forskning. Att själv läsa på och undersöka måendet med ChatGPT kan ge snabbare resultat för att finna vård som botar, än att stå i kö hos en underfinansierad och underbemannad offentlig vård som ängsligt endast tillåter behandling med evidens. Även val av behandlingsmetod är politik - sprungen ur ansträngd budget. Passar du inte i den smala ramen för vård med många symtom kan du bli bortglömd och tvingas bli fattigpensionär om du inte agerar själv - så länge som helhetsperspektiv och individualiserad vård saknas.
I've reflected over my experience at SCÄ, and seeing the comments here say the same thing as what I've experienced makes me feel safe to speak up. I was 14 at the time, and had to frequently skip school to get to the location, which added to the stress considering I had to catch up on missed school assignments and tests. From repeated questions and conversations, to an interrogating and stressful environment, I'd say they could've done much better. Let's not forget the forced family treatment - awful. Therapy sessions in a cramped room with parents and a therapist. Fake smiles and awkward lunches together - I genuinely felt sick to the stomach forcing myself to eat under the pressure and stares. Don't force family-therapy when the goal is to help the individual themselves.
Upprepade samma samtal i ett års tid, inga matscheman, de kom aldrig in på det viktigaste, dvs synen på sig själv och sin kropp, träning, självkänsla. Endast matprat i ett år, utskriven och fortfarande sjuk. Ingen uppföljning, inget stöd vidare. Bortkastade skattepengar och bortkastat liv.
Hemskt upplevelse där. Var där i flera månader och dom hjälpte inte ett skit, allt dom gjorde var att ställa samma frågor om om igen vecka efter vecka tills jag blev sjukare och sjukare. Sedan skrev dom ut mig fast jag va jätte sjuk och sa att dom ej kunde hjälpa mig. Jag är 16 år. Och nu är jag tvingad att börja där igen för BUP tänker inte ge up
