Det finns något allvarligt i Sverige som inte får normaliseras. Jag har sett människor som behöver hjälp gråta och skrika av smärta, rädsla och desperation. Jag har frågat vad som hänt och själv läst kommunala svar och korrespondens. Det här bygger inte på rykten. Jag har sett hur människor med sjukdom, funktionsnedsättning, fysisk smärta, psykisk ohälsa och social utsatthet tvingas förklara sig gång på gång, skickas mellan funktioner och mötas av kalla administrativa svar när de redan är på gränsen för vad de orkar. Detta är en nationell fråga. IVO:s statistik visar att över 17 000 personer under 2025 fick vänta mer än tre månader på en socialtjänstinsats som redan hade beviljats. IVO har återkommande pekat på brister i samverkan och systematiskt kvalitetsarbete. I en granskning av fem allvarliga våldsfall konstaterade IVO att brister i skyddet i flera fall kan ha bidragit till dödligt våld. Bakom varje siffra finns en människa och konsekvenser som aldrig syns i ett diarienummer. Som mamma vägrar jag acceptera att detta blir normalt i vårt land. Rättigheter får inte bero på hur bra någon kan skriva, hur länge personen orkar kämpa, hur mycket juridik personen kan, hur många gånger samma människa orkar eskalera. Den som är sjuk, rörelsehindrad, psykiskt nedbruten, fysiskt utmattad och socialt utsatt har samma människovärde och samma rätt till ett värdigt bemötande. Det allvarligaste är när ansvaret löses upp mellan nivåerna. Handläggaren hänvisar uppåt, chefen hänvisar vidare, ledningen säger att ärendet ligger någon annanstans. Till slut står människan ensam kvar medan systemet kan visa att mejl registrerats och svar skickats. Registrering är inte hjälp. Hänvisning är inte skydd. Ett diarienummer betyder inte att problemet är löst. Svensk socialtjänstlag kräver god kvalitet och att socialnämnden systematiskt och fortlöpande följer upp, utvecklar och säkrar verksamheten. Om reglerna finns men inte märks när en människa behöver dem som mest, då har vi ett lednings- och tillsynsproblem. Den som har makt över beslut som påverkar människors hälsa, säkerhet och värdighet måste bära ansvar för konsekvenserna. Ett ämbete är inte ett skydd mot kritik. En chefspost är inte en plats där ansvar får skickas vidare. Den som inte klarar ansvaret i en maktposition bör lämna plats åt någon som gör det. Ingen titel, partitillhörighet, myndighetsposition ska skydda maktmissbruk, felaktiga beslut och allvarliga försummelser från granskning. Detta handlar inte om partipolitik. Det handlar om ett fungerande rättssamhälle. Om regler inte följs finns till slut inget verkligt system för den människa som är beroende av dem. Fel måste upptäckas. Beslut måste granskas. Ansvar måste utkrävas. Ledningar måste stå till svars när samma brister återkommer. Var är medierna? Sverige har fri press, offentlighetsprincip och starka rättigheter. Då måste journalistiken våga ställa de obekväma frågorna: Hur många människor faller mellan kommunernas ansvarsgränser? Hur många orkar aldrig anmäla? Hur många blir sämre medan de väntar? Hur många tystnar därför att de inte längre har kraft att kämpa? IVO:s rapporter ger starka skäl för djup, återkommande och oberoende granskning. Det måste bli slut på ett system där den svagaste förväntas vara den starkaste. Den som behöver hjälp ska inte behöva bli jurist, utredare och projektledare för sin egen överlevnad. Transparens måste vara verklig. Missförhållanden måste utredas till roten. Ansvariga måste på riktigt svara för sina beslut inom lagens ramar. Den som fattar ett beslut måste förstå att det kan få verkliga konsekvenser för en människas kropp, psykiska hälsa, trygghet och liv. Jag skriver detta offentligt därför att tystnad skyddar fel system, inte människorna som drabbas. Varje handläggare, chef och politiskt ansvarig borde tänka före nästa beslut: Vad händer med människan om jag har fel? Ett humant samhälle mäts inte genom fina ord. Det mäts när en människa utan kraft ber om hjälp. Då måste systemet fungera. Gör det inte det ska bristerna fram i ljuset, ansvar utkrävas och förändring ske snabbt.
Rapportera
