Jag besökte risberga bönhus och låt mig säga så här: om målet var att få besökarna att längta till livet efter detta så snabbt som möjligt, så lyckades de briljant. Arkitektur och Atmosfär Redan vid entrén möts man av en doft som bäst kan beskrivas som en blandning av instängd källare, linoljefärg från 1952 och ångest. Själva byggnaden ser ut att hållas ihop enbart av ytspänning och gammal vana. Fönstren är så dragiga att gardinerna fladdrade trots att de var stängda, vilket skapade en kuslig stämning som kändes mer "spökhus" än "Guds hus". Komfort (eller bristen därav) Låt oss prata om kyrkbänkarna. Jag är övertygad om att de är designade av någon som aktivt hatar den mänskliga anatomin. Vinkeln: Ryggstödet lutar i en exakt 90-gradig vinkel som tvingar ryggraden i en onaturlig position. Materialet: Trät är så hårt att man efter tio minuter tappar känseln i benen. Ljudnivån: Varje gång någon flyttar sig en millimeter ekar ett gnissel som skär genom märg och ben och överröstar allt annat. Teknik och Ljud Ljudanläggningen verkar vara ett hopplock av reservdelar från en gammal radio. Varje gång talaren kom nära mikrofonen uppstod ett högfrekvent tjut som fick min hörapparat att kapitulera helt. Predikan var säkert inspirerande, men för oss på rad fem lät det mest som om någon pratade under vatten i en plåtburk. Det sociala och fikat Efteråt serverades det kyrkkaffe i källaren. Kaffet: Svartare än synden och starkt nog att fräta hål i emaljen. Sju sorters kakor: Det visade sig vara sju varianter av torra skorpor som var så hårda att man riskerade tandläkarräkningar vid varje tugga. Samtalen: Inget sänker humöret som att bli utfrågad om ens släktingar i tre led av en person som luktar starkt av malkulor. Sammanfattning Om du letar efter en plats för kontemplation och frid, leta vidare. Risberga bönhus erbjuder mestadels träsmak, kalla drag och ljummet kaffe. Nästa söndag stannar jag hemma i soffan – där finns det i alla fall kuddar.
Rapportera
