Nytida ger stöd till barn, unga och vuxna för hela livets behov inom funktionsnedsättning och psykosocial problematik.
Lenagården i Vattholma har betyget 3,8 av 5 från 22 omdömen på Google, där snittet är 3,4.
Omdömen
Omdömena hämtas från källan som står vid varje omdöme. De som är skrivna på Betyga publiceras först när adressen de skrevs från har bekräftats och omdömet har lästs igenom. Vi kontrollerar inte att den som skrivit har varit kund.
Rasmus
BBBBBBBBBB23 mars 20262 omdömen
Att åka på behandling kräver eget ansvar också och inte förlitar sig hela tiden att personal ska göra allt åt dig. Såklart be du dom inte torka dig i röven heller, eller hur ?
Tycker lenagården är bra för vara mitt första besök på behandlingshem. Läs inte alla negativa recensioner, folk kommer alltid vara full av skit och negativa. Upplev det själv och gillar man inte det så är det ingen som tvinga dig att stanna.
Att man få ha med sig sin bästa vän till lenagården är fantastiskt!
Tacksam att jag åkte hit och ha en bra bit att gå fortfarande men inget illa om personalen alls.
Ta hand om er ❤️🫣
Jag var placerad på Lenagården under 1 år & 1 månad för några år sedan.
Idag är jag utbildad behandlingspedagog & jobbar på ett annat behandlingshem ägt av Nytida. Utan Lenagården hade jag förmodligen inte funnits kvar idag överhuvudtaget. Jag ser tillbaka på mitt år där med tacksamhet.
Var Lenagården perfekt? Nej. Det finns det inget behandlingshem som är. Och det krävs en viss insikt för att kunna bli bättre. Det kanske inte är ditt fel att livet blivit som det blivit, men i slutändan så är den enda som kan ordna upp det DU. Du kan få hjälp och stöttning, någon kan hålla din hand. Men DU måste göra jobbet.
Gällande övriga recensioner- vissa är före min tid, vissa under och vissa efter. Jag vill inte invalidera någons upplevelse, men vill påminna om att det finns två sidor av varje historia. Värt att ha i åtanke 🙏
När jag kom till Lenagården hade jag ett hopp om att jag äntligen skulle få hjälp efter ett helt liv i mörker. Jag var verkligen motiverad, och deltog i alla insatser fullt ut och kände mig hoppfull om att mitt liv skulle bli bättre. Sen hamnade jag i en krissituation i mitt liv som gjorde att jag började må sämre, och givetvis behövde jag då mer stöd för att härda ut i min livskris. Jag påtalade det i veckor, mina närstående ringde chefen och sa att jag nu behöver mer stöd för att ta mig igenom detta. Det sattes in "stödsamtal" 2 gånger per dag, men istället för att fråga mig "vad önskar du för stöd, hur ska vi hjälpa dig, är det något du önskar" så gick samtalen ut på vad JAG skulle göra för att distrahera mig själv på egen hand. Självklart har jag en del eget ansvar också, men jag upplevde stödet som obefintligt. Samtidigt så hade dem en klient som gick till attack mot andra klienter, inklusive mig, både fysiskt och psykiskt. Den personen blev utskriven till slut, men det var 2 månader av lidande för oss andra, att inte kunna vistas i allmänna utrymmen utan att bli påhoppad. Från att vara motiverad och ha en stark vilja till att ändra mitt liv så började jag allt mer tappa hoppet om att det skulle vara genomförbart, man kommer inte till ett behandlingshem om man klarar av att lösa allt på egen hand. En del av syftet med min placering var att göra en PTSD-behandling, men eftersom stödet var så minimalt så insåg jag att den aldrig kommer kunna genomföras då jag hade behövt mycket stöd, och fick knappt något stöd alls. På helger och kvällar jobbade enbart 2 personal, på 12 klienter. Så man kan ju förstå varför stödet var en omöjlig uppgift då alla mår väldigt dåligt. Jag gick från ett starkt hopp om en livsförändring till att inte längre vilja leva.
Personal hänvisade till psykiatrin som även dem valde att neka mig vård. Detta är inte bara min upplevelse, andra klienter har reagerat på hur mycket sämre jag blev och att jag inte fick tillräckligt med stöd. Mina närstående har upprepade gånger pratat med chefen om att situationen är ohållbar, men upplevde boendet som allt annat än samarbetsvilligt. Alla klienter behöver olika mycket stöd, och vissa perioder mer, ibland mindre. Det fanns exakt 0 vilja av Lenagården att få situationen att funka. Efter en lång kamp om att få det att funka på Lenagården så gick det inte längre. Den tjejen som kom till Lenagården, som ville göra allt i sin makt för att få ett liv värt att leva, är idag en tjej som inte har något hopp eller livsgnista kvar. Enstaka personal och klienterna är guld värda. Utan dem hade jag inte klarat mig ens tills idag. Anledningen till att jag ger 2 stjärnor var för att det fanns enstaka personal kvällstid som gav mig stöd. I övrigt har jag inte mycket positivt att säga om Lenagården. Låg bemanning och för att passa in där måste man må "lagom" dåligt. Så fort de boende blir för krävande eller mår "för dåligt" under en längre tid så skriver man ut klienten istället för att försöka stödja och jobba tillbaka till ett stabilare mående. Dem säger sig erbjuda DBT, men det utgår bara av 2 grupptillfällen
i veckan där dem snackar om något som har med DBT att göra, fanns ingen struktur och det jobbades sällan med utanför grupptillfällena. Var ytterst sällan vi ens fick en hemuppgift och vi fick ingen färdighetsträningsbok som man får om man går DBT via psykiatrin. Motivationen jag hade när jag kom till Lenagården är som bortblåst. Är idag en tjej som mår ännu sämre än när jag kom till Lenagården, allt hopp om att få ett liv värt att leva är bortblåst. Vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka tron på framtiden igen. Ser ingen väg framåt och drömmer mardrömmar på nätterna om händelser som utspelats på Lenagården. Bara det säger något, att vistelsen på Lenagården har skapat mer trauma för mig. Hoppas att min upplevelse kan få andra att inte hamna i min situation. Vet att det fanns negativa recensioner om Lenagården innan jag flyttade det, men blundade för dem, men allt stämmer. Ångrar idag att jag inte såg det som varningstecken.
Min upplevelse av verksamheten var tyvärr genomgående negativ. Under tiden jag var där upplevde jag att både jag själv och andra klienter mådde allt sämre, både psykiskt och fysiskt. Miljön bidrog inte till återhämtning eller utveckling.
Maten höll låg kvalitet och bemötandet från personalen upplevdes ofta som okunnigt, nonchalant och i vissa fall även hotfullt. Ledningen brast enligt min uppfattning i pedagogik och professionellt förhållningssätt; det förekom höjda röster och tillrättavisningar riktade mot vissa klienter även när inget uppenbart fel hade begåtts.
Gruppverksamheten saknade struktur och tydligt innehåll. Grupperna upplevdes osammanhängande och leddes ofta av osäker personal utan tydlig plan, där samma grundläggande moment upprepades utan fördjupning. En stor del av personalen bestod av studenter eller personer utan relevant utbildning, vilket ledde till att bemötandet varierade kraftigt beroende på vem som arbetade, snarare än att följa tydliga rutiner eller etablerade arbetssätt.
Jag skulle inte rekommendera detta ställe till andra. Även externa besökare, såsom familj och representanter från kommunen, uttryckte en negativ känsla av miljön och upplevde att de inte blev välkomnade eller bemötta på ett professionellt sätt.
Vistelsen innebar för mig främst en förlust av tid och energi och bidrog till att jag blev mer nedstämd och hopplös. Inför utflytt tappade jag tilltron till att andra verksamheter skulle kunna erbjuda bättre stöd. Sammantaget fick jag upplevelsen av att ansvaret för bristerna lades på mig som individ, trots att verksamheten utgav sig för att arbeta för klienternas bästa.
