En kungatron, av trä, mitt i Engelska Parken! Som om ek, furu eller björk plötsligt skulle bära det majestät som åtminstone kräver guldblad, fladdrande standar och en hovmarskalk med sniffande näsa. Men här sitter man, självpåtagen regent över parkens ekorrar och duvor, på ett möbelstycke som mest påminner om en överdimensionerad avkomma mellan en fåtölj och en huggkubbe. Tronen är ett monument över svensk blygsamhet: vi vill ha pompa, men vi beställer den i plywood. Jag sätter mig som självutropad envåldshärskare över en park där studenterna hukar i gräset med sina böcker och ölburkar, utropar härmed: All makt utgår från kungatronen! Och alla som går förbi och fnissar åt min träskurna regalitet, de ska veta att en konung är inte starkare än sitt snickeri. Satirens knorr blir att även denna tron, så demokratisk i sin utformning, är öppen för alla: barn klättrar, turister fotograferar, hundar nosar. En republikansk möbel maskerad till monarki. Och ändå sitter jag här, ironiskt rak i ryggen, med näsan i vädret, och låtsas att detta spån och sågverk är Versailles. Så när jag stiger ned, min korta sejour som parkens suverän över, kommer jag åtminstone kunna säga: jag var kung – i Engelska parkens förtrollade rike, i Uppsala, där ironin är kungligare än själva kungen.
Rapportera
