Till ledningen, Till de som reser, Till de som äter först. Vi skriver detta med blyerts, då bläcket är för dyrt. Barnen har delat på en banan. En banan, gul men fläckad, räckte till sju små händer. Kön till lunchen ringlade som en orm genom korridoren. Det fanns ingen sång, bara väntan. Ni säger att resurserna är knappa. Men vi såg era bilder. Ni reste till Anapa. Ni log från balkongen. Ni åt från buffén. Vi frågar: Var detta nödvändigt? Ni svarar: Det är lögn. Men vi hörde hundra röster. Små röster, men tydliga. De talade om hunger, om väntan, om tomma tallrikar. Ni säger: Sånt händer inte. Men vi såg det hända. Vi såg barnen stå i kö som i gamla tider. Vi såg personalen räkna frukt med linjal. Ni säger att ni arbetar för barnens bästa. Men ni tittade på Ukraina från ert hotellrum. Som en general, med utsikt över folket. Och barnen? De väntade på frukt. Detta är inte en anklagelse. Detta är ett protokoll. Från ett folk som minns. Från ett folk som ser.
Rapportera
