En liten staty står där, föreställande en dansös i någon ställning jag, som okunnig i detta konststycke, ej kan namnge. Men se! Formen är behaglig, linjerna rena, det mänskliga återskapat utan överdrift, utan förljugenhet. Här finns kroppens logik, en stilla rörelse frusen i brons eller sten, och jag måste erkänna: även jag, som knappast kan skilja en arabesk från en knäböj, känner mig träffad. Det enda, kanske, att klaga på är att verket står så blygt till, som om det skämdes för sin egen skönhet. Men konst av detta slag borde inte gömmas i skuggorna – den tål ljuset, den kräver det. Så blir min dom blir sålunda att detta är ett stycke verkligt arbete, en ärlig och sinnlig hyllning till kroppen, och jag applåderar, fastän jag inte vet riktigt vad den dansar.
Rapportera
