Här, bland granarnas mjuka sus och markens tysta andhämtning, ligger bara några spår kvar — en antydan till en husgrund, så lätt att missa om man inte stannar upp och låter blicken vänja sig vid skogens långsamma språk. Men när man väl ser dem, dessa stenars ihärdiga ordning, är det som om tiden själv lägger en hand på axeln. Att tänka sig att Baptistförsamlingen i Uppsala redan år 1912 fick tillstånd att resa ett kapell här — det som kom att kallas Betelkapellet — gör platsen ännu mer levande. Jag föreställer mig hur timret bars hit, hur marken jämnades, hur någon stannade upp mitt i arbetet, drog efter andan och tänkte: ”Det blir bra så här.” Under femtio år stod kapellet här, mitt i skogen, som en trygg punkt för människor som sökte stillhet, gemenskap eller bara en stunds klarhet. Nu är allt det borta. Kapellet revs 1962 och skogen har sakta tagit tillbaka det som en gång var hennes. Men inte helt. Marken minns. Stenarna minns. Och i den svala skuggan mellan trädstammarna kan man ibland känna en svag rörelse i luften, som en viskning från dem som byggde, bad och levde här. Jag hittade dock några gamla arkivbilder som visar hur det en gång såg ut. Det är märkligt trösterikt, hur skogen låter människans historier stanna kvar, men aldrig låter dem stå i vägen för mossans tålmodiga växande. Här möts det förgängliga och det eviga, och man går vidare med känslan av att varje plats, hur tyst den än verkar, bär på mer än vi först förstår.
Rapportera
